Ljuset i tunneln

Att vi nordbor är tuffa som satan är det ju ingen som kan argumentera emot. Nu när vårljuset äntligen börjar komma och vi återigen känner solens strålar värma, undrar i alla fall jag hur i hela världen vi klarar av mörkret, år ut och år in. Men den här vintern har faktiskt bjudit på en hel del sol, och för det är jag evigt tacksam.

Det är en väldigt splittrat känsla jag har i kroppen just nu. Å en sidan är jag full av liv och förhoppningar, jag jobbar stenhårt med mitt mindset tack vare meditationer och tankar som hjälper mig framåt. Företaget går bättre och jag känner mig mer självsäker i mitt skapande.

Å andra sidan förlorade vi en kär vän i en olycka för ett tag sedan, alldeles för ung. Det sopar undan benen helt klart. Famlande och stapplande försöker vi ta oss upp på fötter igen, men hur vi än vrider och vänder på det blir livet aldrig densamma.

Bergochdalbana.

Just när livet faller fritt, är kreativteten som skörast. Jag har aldrig tomglott på datorn så ofta som jag gjort sista månaden. Pressen av att ha texter som ska lämnas in, inlägg som ska skrivas och ett företag att bygga är oerhört tungt när vi drabbas av oförutsedda händelser. Just vid de tillfällena kan jag sakna att vara anställd, när det gick att gömma sig bakom en skärm och inte göra ett levandes dugg egentligen utan att någon märkte.

Samtidigt är det företaget, mina kunder och de härliga deltagarna i Copyskolan som gör att jag sopar ihop mig, skriver en mening, ger feedback på en text och så vidare. Sakta men säkert kommer livet tillbaka till någon form av normalitet.

Och när jag samlat ihop tankarna ordentligt kommer också mer information om en till Copyskola, om LinkedIn-maxande coachning och om Lilla Copyskolan som finns att ladda ner på hemsidan!

Älskade vår, aldrig har du varit så välkommen som nu. Please treat us well.