En biljett till London ändrade mitt liv

När jag var 19 år packade jag min pappas gamla hockeytrunk och köpte en enkelbiljett till London.

Jag kände inte en kotte – i tre månader vandrade jag runt på gatorna och upptäckte den coolaste staden av dom alla. Det var som att komma hem. Liv och rörelse, puls, trafik, ljud, pubar och massa, massa människor.

Jag ljög mig till mina första jobb. Det här var innan internet (I know, stenåldern!) så ingen kunde kolla upp mina fejkade referenser från påhittade restauranger i Stockholm. Jag sa upp mig innan jag fick sparken pga. helt värdelös men lärde mig något nytt på varje krog som hade oturen att anställa mig. Till slut hade jag samlat på mig tillräckligt med erfarenhet för att faktiskt jobba som servitris och fatta vad yrket innebar.

Jag träffade människor från världens alla hörn, blev flytande på engelska och en jäkel på att hustla till mig fet dricks.

Flera år senare packade jag hockeytrunken igen och styrde kosan mot Australien. Där pluggade jag på universitetet, levde surfarliv och bodde vid stranden i en gul campervan. Vaknade av vågor som slog mot en vit strand och av spindlar stora som handflator.

Jag blev kär, och vi spenderade våra första åtta månader med att resa runt Asien – återigen med allt jag ägde i pappas hockeytrunk. Och vi landade så småningom på en ö utanför Göteborg och slog rot, blev med hus och barn. Vilka kontraster! Men de här åren mellan tjugo och trettio formade mig otroligt mycket. Framför allt gav det mig smak på frihet, att inte vara bunden vid något, slippa rutiner.  

Jag kommer inte från en entreprenörfamilj – en fast anställning var att föredra oavsett om jobbet var roligt och utvecklande eller inte. När jag började jobba i Göteborg skavde det alltid för mig, det inrutade och att inte få bestämma själv. Att förhålla mig till någon annans regler. Längtan efter friheten försvann inte – men jag kunde ju inte packa hockeytrunken och dra igen.

När jag insåg att jag kunde driva eget var det som att en helt ny värld öppnade sig. Friheten jag upplevde på resande fot kunde jag nu i stället uppleva i mitt arbete. Vilken känsla! Att driva eget är inte för alla – många vargtimmar har spenderats tänkandes på ekonomi, framtiden och vad händer om jag blir sjuk? En fast anställning är ALLTID säkrare.

Men för människor som jag, med ett evigt längt efter luft under vingarna och frihet att bestämma över arbetsdagen är egenföretagandet the shit. Värt alla sömnlösa nätter utan tvekan.  

Känner du igen dig? Är du en fri radikal som jag? Eller trivs du bättre med härliga kollegor och en trygg, fast tjänst?